Varje kväll kunde man titta på hur en öbo matade stingrockorna som kom till stranden samma tid varje kväll. Jag var så fascinerad av detta och ville absolot vara med om det.
Jag frågade om jag fick göra det. Min sambo var inte särskilt glad för det. Det kändes bara att jag måste göra det.Nästa kväll var jag där i avtalat tid. Det fanns redan många åskådare.
Jag gick med mannen ner i vattnet, fick bomullshandskar som jag skulle ta på mig. Fisken vi skulle mata med var rå, skuren i bitar och hade vassa ben.
Förväntansfull stod jag där. Det var blåsigt, vågorna starka och vattnet grumligt. Men sen kom ögonblicket då stingrockorna dök upp. Det verkade som om de acceperade mig direkt, snappade efter fisken som jag höll fram på rätt sätt. De kröp t.o.m upp på mina lår.
Oj, vad jag kände mig lycklig att få uppleva detta. Som ett litet barn. För ingenting i världen skulle jag har missat detta.
Det tog ungefär 20 minuter tills fisken var slut. Jag stäckte upp armana och ropade: wow, det var toppen. Då kom det... mitt livs applåd.
